Piispan paimenkirje paastonaikana 2015

Kun lapsi otetaan Jumalan perheen ja kirkon jäseneksi, niin heti kasteen jälkeen pappi voitelee hänen päänsä krismalla ja lausuu rukouksen: ”Kaikkivaltias Jumala, meidän Herramme Jeesuksen  Kristuksen Isä, on vapauttanut sinut synnistä ja synnyttänyt sinut uudelleen vedestä ja Pyhästä Hengestä. Hän itse voitelee sinut pyhällä krismalla sen merkiksi, että kuulut hänen kansaansa ja olet Kristuksen oma, hänen, joka on pappi, profeetta ja kuningas iankaikkisesti. Aamen.”

Tämä rukous ja voitelu merkitsevät, että kasteen perusteella jokaisella kristityllä on uudestisyntyneenä osallisuus Kristuksen korkeaan, kuninkaalliseen ja profeetalliseen pappeuteen. Koska kasteessa meille annetaan Kristuksessa tuo suuri papillinen arvo, me kaikki kastetut yhdessä muodostamme pyhän papiston. Siksi voimme puhua kristittyjen yhteisestä pappeudesta. Mutta mitä se merkitsee? Ennen muuta se on vihkiytymistä Jumalalle ja hänen ylistämistään. Kastetut harjoittavat pappeuttaan myös toteuttamalla omaa elämänkutsumustaan evankeliumin mukaisesti ja antamalla hyvän todistuksen uskostaan.

Pappi-nimitystä käytetään tavallisesti kuitenkin vain niistä, joilla on palveluvirka kirkossa. Palveluviran papeilla on tietenkin kastettuina osallisuus Kristuksen yhteydessä kaikkien kristittyjen pappeuteen. Katolisen kirkon katekismus valottaa uskovien yhteisen pappeuden ja palveluviran pappeuden suhdetta toisiinsa: ”Kun uskovien yhteinen pappeus toteutuu kasteen armon avautumisena, uskon, toivon ja rakkauden elämänä, Pyhän Hengen mukaisena elämänä, niin palveluviran pappeus puolestaan palvelee tätä yhteistä pappeutta. Sen tehtävänä on saada kasteen armo kehittymään kaikissa kristityissä. Se on eräs niistä keinoista, joilla Kristus lakkaamatta rakentaa ja johtaa kirkkoaan. Siitä syystä se annetaan eteenpäin erityisen sakramentin, papiksivihkimisen sakramentin välityksellä.” (KKK 1547)

Kukaan ei kuitenkaan voi toimia pappina tai tulla papiksi, jollei hänellä ole siihen kutsumusta. Kristus itse herättää ja kypsyttää ihmisessä ajatuksen ja halun tulla papiksi. Kirkon tehtävänä on arvioida kutsumuksen aitous. Periaatteessa tapahtuu kuitenkin yhä uudelleen sama kuin silloin, kun Jeesus kutsui ja kokosi ympärilleen 12 opetuslasta, opetti  heitä sanallaan ja esimerkillään ja lähetti heidät sitten apostoleina julistamaan ilosanomaa. Vatikaanin II kirkolliskokous sanoo: ”Tämä jumalallinen lähetystehtävä, jonka Kristus on uskonut apostoleille, jatkuu maailman loppuun asti, koska evankeliumi, jota heidän on välitettävä eteenpäin, on kaikiksi ajoiksi kirkon uskonelämän alkulähde. (…) He antoivat lähimmille työtovereilleen tehtävän täydentää ja lujittaa heidän aloittamaansa työtä uskoen heidän huomaansa koko lauman, ’johon Pyhä Henki oli heidät pannut kaitsijoiksi, paimentamaan Jumalan kirkkoa’.” (Lumen Gentium 20, Ap.t. 20:28) 

Tämän apostolisen viran kautta Kristus toimii edelleen kirkon päänä kaikkialla siellä, missä evankeliumia julistetaan, missä seurakuntia kokoontuu ja niitä johdetaan, missä lahjoitetaan syntien anteeksianto ja ennen muuta missä vietetään eukaristiaa. Tuo Kristuksen perustama virka jakautuu kolmeen asteeseen: piispojen palvelutehtävään, pappien palvelutehtävään ja diakonien palvelutehtävään. Piispat omaavat apostolisen tehtävän ja pappeuden täyteyden, papit ovat piispan vastuullisia työtovereita ja diakonit rakentavat piispan ja pappien apuna veljellistä seurakuntaa. Piispan, papin ja diakonin virkaan asetetaan kastettuja ja vahvistettuja miehiä ja heidät valtuutetaan siihen vihkimisen sakramentin kautta. Vihkimisen ytimessä on kätten päällepaneminen ja piispan vihkimisrukous. Sen lisäksi kysytään asianomaisilta, ovatko he valmiita palvelemaan kirkossa, rukoillaan kaikkien pyhien litania ja toimitetaan vihkimiseen kuuluvia symbolisia riittejä.

Papiksi vihkimisen kautta Kristus, ylimmäinen pappi antaa vihittävälle häviämättömän luonnon tai merkin osallisuudesta omaan virkaansa, hänen kaltaisenaan, hänen persoonassaan ja hänen voimassaan. Tällä tavoin ei tahdota niinkään ylentää pappia, vaan ennen muuta palvella uskovia. Sillä huolimatta papin inhimillisestä heikkoudestakin, uskovat saavat vastaanottaa erityisesti sakramenteissa itsensä Kristuksen, hänen armonsa ja rakkautensa. Pyhä Augustinus sanoo: ”Kun pappi kastaa ihmisen, itse Kristus kastaa.” Samoin kun pappi viettää eukaristiaa, itse Kristus tulee pelastavan läsnäolevaksi. Näin pappi ei toimi omassa persoonassaan vaan Kristuksen persoonassa ihmisten hyväksi.

Pappeus on ensisijaisesti palvelijan virka. Itse Kristus on tässä papin esikuvana, ”hän, joka ei tullut palveltavaksi, vaan palvelemaan” (vrt. Matt. 20:28). Pestyään opetuslasten jalat ehtoollissalissa Jeesus sanoo heille: ”Jos nyt minä teidän Herranne ja opettajanne olen pessyt teidän jalkanne, tulee myös teidän pestä toistenne jalat. Minä annoin teille esimerkin, jotta tekisitte saman minkä minä tein teille” (Joh. 13:14-15).

Palvelijana papilla tulee olla myös samankaltainen sydän kuin Jeesuksella on; lempeä, nöyrä, myötätuntoinen, mutta myös rohkea ja päättäväinen. Hänen tulee surra surevien ja iloita iloitsevien kanssa. Kuten Jeesus, papin tulee paimentehtävässään nähdä vaivaa ja etsiä kadonneita ja kantaa heidät takaisin laumaan.

Kristus, ylimmäinen pappi, on välimiehemme taivaallisen Isän luona. Alusta lähtien hän on kuitenkin halunnut jakaa apostoleilleen omaa välitystehtäväänsä. Jumalan palvelijana ja ihmisten palvelijana pappi asettaa koko elämänsä Jumalan käytettäväksi ihmisten hyväksi. Jos tarkastelemme papin ydintehtävää, asia tulee meille selväksi: Pappi julistaa ihmisille Jumalan sanaa, evankeliumia, hän opettaa, johtaa ja paimentaa Kristuksen seurakuntaa. Pappi viettää pyhiä sakramentteja ja siunauksia tuoden Kristuksen kaikille. Pappi toimii sielunhoitajana. Kaikessa tässä pappi on Jumalan tahdon, rakkauden ja armon sanansaattaja ja välittäjä. Hänen ei pyhän Paavalin mukaan ole kuitenkaan tarkoitus hallita kristittyjen uskoa, vaan auttaa heitä iloon (vrt. 2. Kor. 1:24).

Pappi ei voisi toimia tehtävässään ilman jatkuvaa rukousta, sillä onhan pappeus perusteellisesti hengellinen virka, ja siksi papin hengelliseen elämään ja toimintaan kuuluu päivittäinen pyhän messun vietto, hetkipalvelus, meditaatio, adoraatio, Neitsyt Marian hartaus.

Rakkaat hiippakuntalaiset, voimme olla kiitollisia siitä, että kasvavassa hiippakunnassamme Jumala on antanut meille pappiskutsumuksia. Pyydän kuitenkin teidän rukouksianne pappiemme puolesta. Toimiessaan Suomen diasporassa he kokevat erityisiä haasteita pitkien etäisyyksien sekä kielten ja kulttuurien moninaisuuden vuoksi. Meidän on hyvä rukoilla, että heillä olisi kestävyyttä elää ja toimia pappeina. Heitä auttaa suuresti se, etteivät he ole yksin tehtävässään, vaan että he muodostavat pappien veljellisen yhteisön työtovereina piispaansa liittyneinä. Voimme rukoilla, että pappimme alati kasvaisivat pyhyydessä ja että Jumala herättäisi runsaasti pappiskutsumuksia meitä ja koko kirkkoa varten.

Toivotan kaikille hyvää valmistusaikaa pääsiäiseen!

+ Teemu Sippo SCJ

Helsingin piispa

–––––––––––––––––––––––––––––––

Biskopens herdabrev i fastan 2015

När ett barn upptas i Guds familj och blir medlem i kyrkan smörjer prästen genast efter dopet barnets huvud med krisma och ber följande bön: ”Gud allsmäktig, vår Herres Jesu Kristi Fader, som har befriat dig från syndens välde och låtit dig födas på nytt av vatten och helig Ande, han smörjer dig med frälsningens krisma, så att du hör till hans folk och evigt förblir en lem i Kristus, han som är präst, profet och konung. Amen.”

Den bönen och smörjelsen innebär att varje kristen genom dopet har blivit pånyttfödd i Kristus och därmed har delaktighet i hans höga, kungliga och profetiska prästadöme. Eftersom vi i dopet får den stora prästerliga värdigheten i Kristus utgör vi döpta alla tillsammans ett heligt prästerskap. Därför kan vi tala om de kristnas gemensamma prästadöme. Men vad betyder det? Framför allt handlar det om att viga sig åt Gud och att lovprisa honom. De döpta utövar också sitt prästadöme genom att förverkliga det kall de har fått i sitt liv i enlighet med evangeliet och genom att ge ett gott vittnesbörd om sin tro.

Ordet präst används ändå i vanliga fall bara om dem som har det tjänande ämbetet i kyrkan. Som döpta har prästämbetets innehavare naturligtvis också delaktighet i det gemensamma prästadöme som genom Kristus omfattar alla kristna. Katolska kyrkans katekes belyser förhållandet mellan de troendes gemensamma prästadöme och ämbetsprästadömet så här: ”Medan de troendes gemensamma prästadöme utövas i utvecklingen av dopets nåd, i trons, hoppets och kärlekens liv, liv i Anden, står det tjänande ämbetsprästadömet till det gemensamma prästadömets tjänst, det har ett förhållande till utvecklingen av dopnåden hos alla kristna. Det är ett av de medel med vilka Kristus oupphörligen bygger upp och leder sin kyrka. Just därför överlämnas det genom ett eget sakrament, vigningens sakrament.” (KKK 1547)

Ingen kan ändå verka som präst eller bli präst utan ett kall till detta ämbete. Kristus själv väcker tanken och längtan efter prästämbetet i en människa och låter den mogna i honom. Kyrkans uppgift är att bedöma om kallet är äkta. I princip sker ändå om och om igen samma sak som när Jesus kallade och samlade kring sig sina tolv lärjungar, undervisade dem med ord och exempel och sedan skickade ut dem som apostlar att förkunna det glada budskapet. Andra Vatikankonciliet säger: ”Detta gudomliga uppdrag som Kristus anförtrodde åt apostlarna skall bestå intill tidens slut, eftersom evangelium som de skulle föra vidare för varje tid är källan till kyrkans hela liv. (…) För att det uppdrag de fått skulle föras vidare efter deras död beordrade de sina närmaste medarbetare liksom i ett testamente att fullborda och befästa det verk de hade påbörjat. De ålade dem att ha uppsikt över hela den hjord i vilken den helige Ande hade satt dem till att vara herdar över Guds kyrka.” (Lumen Gentium 20, jfr Apg 20:28)

Genom det här apostoliska ämbetet verkar Kristus fortfarande som kyrkans huvud överallt där evangeliet förkunnas, där församlingar samlas och leds, där syndernas förlåtelse förmedlas och framför allt där eukaristin firas. Detta ämbete som inrättades av Kristus är uppdelat i tre grader: biskoparnas tjänande ämbete, prästernas tjänande ämbete och diakonernas tjänande ämbete. Biskoparna har det apostoliska uppdraget och prästadömets fullhet, prästerna är biskopens ansvariga arbetskamrater och diakonerna bistår biskopen och prästerna i att bygga en broderlig församling. Till ämbetet som biskop, präst och diakon tillsätts döpta och konfirmerade män och de får sin ämbetsfullmakt genom vigningens sakrament. Den väsentliga riten i vigningen är handpåläggningen och den vigningsbön som biskopen ber. Dessutom tillfrågas den eller de som ska vigas om de är redo att tjäna i kyrkan; man ber alla helgons litania och utför symbolhandlingar i anknytning till vigningen.

Genom prästvigningen ger Kristus, översteprästen, den vigde en andlig outplånlig prägel, ett tecken på delaktighet i sitt eget ämbete; den vigde får prästadömet i Kristus och i kraft av honom. Meningen med detta är inte att upphöja prästen, utan framför allt att tjäna de troende. Det är nämligen så att de troende oberoende av prästens mänskliga svagheter i sakramenten på ett speciellt sätt får motta självaste Kristus, hans nåd och kärlek. Den helige Augustinus säger: ”När prästen döper en människa är det Kristus själv som döper.” Likaså blir Kristus själv frälsande närvarande när en präst firar eukaristin. Prästen verkar alltså inte i sin egen person utan i Kristi person, för människorna.

Prästämbetet är i första hand ett tjänande ämbete. Kristus själv är prästens förebild, han som kom, ”inte […] för att bli tjänad, utan för att tjäna” (Matt 20:28). Efter att ha tvättat lärjungarnas fötter i nattvardssalen säger Jesus till dem: ”Om nu jag, som är er herre och mästare, har tvättat era fötter, är också ni skyldiga att tvätta varandras fötter. Jag har gett er ett exempel, för att ni skall göra som jag har gjort med er” (Joh 13:14-15).

Som tjänare ska prästen också ha ett hjärta som är som Jesu hjärta: milt, ödmjukt, fullt av medkänsla, men också modigt och beslutsamt. Han ska sörja med de sörjande och glädja sig med dem som är glada. Liksom Jesus bör prästen i sitt herdeämbete bemöda sig och leta efter dem som gått vilse och bära dem tillbaka till hjorden.

Kristus, översteprästen, är vår skiljeman hos den himmelske Fadern. Från början har han ändå önskat att dela sitt förmedlingsuppdrag med sina apostlar. Som Guds tjänare och människors tjänare ställer prästen hela sitt liv i Guds tjänst, alla människor till fromma. Om vi ser på det som är det centrala i prästuppdraget står det oss klart: Prästen förkunnar Guds ord, evangelium, för folket; han undervisar, leder och är en herde för Kristi församling. Prästen firar de heliga sakramenten och välsignelserna och sprider Kristus till alla. Prästen är en själavårdare. I allt detta är prästen en budbärare och förmedlare av Guds vilja, kärlek och nåd. Enligt den helige Paulus är hans avsikt ändå inte att råda över de kristnas tro, utan hjälpa dem till glädje (jfr 2 Kor 1:24).

En präst kan inte sköta sitt uppdrag utan kontinuerlig bön, för prästadömet är ett andligt ämbete, och därför ingår dagligt firande av den heliga mässan liksom tidegärden, tillbedjan, meditation och Jungfru Maria-andakter till en prästs andliga liv och värv.

Kära stiftsbor, vi kan vara tacksamma över att Gud har gett oss prästkallelser i vårt växande stift. Jag ber er ändå att be för våra präster. I sitt arbete i diasporan i Finland ställs de inför speciella utmaningar på grund av långa avstånd och det stora antalet språk och kulturer. Det är bra om vi ber om uthållighet för dem att leva och verka som präster. Det är en stor hjälp för dem att de inte är ensamma, utan att de tillsammans utgör en broderlig gemenskap av arbetskamrater och präster som är förenade med sin biskop. Vi kan be att våra präster ständigt växer i helighet och att Gud kallar ett stort antal präster för oss och hela sin kyrka.

Jag önskar er alla en god förberedelsetid inför påsken!

+ Teemu Sippo SCJ

Biskop av Helsingfors

–––––––––––––––––––––––––––––––

The Bishop’s Lenten Message 2015

When a child is received into the family of God and becomes a member of the Church, the priest anoints the child with chrism after baptism, praying: ”God the Father of our Lord Jesus Christ has freed you from sin, given you a new birth by water and the Holy Spirit, and welcomed you into his holy people. He now anoints you with the chrism of salvation. As Christ was anointed Priest, Prophet, and King, so may you live always as a member of his body, sharing everlasting life. Amen.”

This prayer and anointing signifies that through baptism each Christian is reborn into sharing the high, royal and prophetic priesthood of Christ. Being given that priestly rank in Christ, all of us who are baptised together form a sacred priesthood. That is why we can speak of the common priesthood of Christians. But what does that really mean? First of all, it is about dedication to God and praising Him. The baptised live their priesthood through living their calling, their vocation, in accordance with the Gospel, and by giving good witness of their faith.

The word priest, however, is mostly used only to refer to those who have the ministerial priesthood in the Church; naturally those who have the ministerial priesthood as baptised Christians also share in the common priesthood of all Christians in Christ. The Catechism of the Catholic Church explains the relationship between the common priesthood and the ministerial priesthood like this: ‘While the common priesthood of the faithful is exercised by the unfolding of baptismal grace – a life of faith, hope, and charity, a life according to the Spirit – the ministerial priesthood is at the service of the common priesthood. It is directed at the unfolding of the baptismal grace of all Christians. The ministerial priesthood is a means by which Christ unceasingly builds up and leads his Church. For this reason it is transmitted by its own sacrament, the sacrament of Holy Orders.’ (CCC 1547)

Nobody can work as a priest or be a priest without the calling to priesthood, without the vocation to be a priest. Christ Himself awakens the desire to become a priest in a man and lets the thought mature in him. The Church must then assess the authenticity of the vocation. However, what is happening is in effect a recurrence of what happened when Jesus called his twelve disciples, taught them in word and deed and then sent them out to be apostles and spread the good news. The Second Vatican Council says: ‘That divine mission, entrusted by Christ to the apostles, will last until the end of the world, since the Gospel they are to teach is for all time the source of all life for the Church. […] [I]n order that the mission assigned to them might continue after their death, they passed on to their immediate co-operators, as it were, in the form of a testament, the duty of confirming and finishing the work begun by themselves, recommending to them that they attend to the whole flock in which the Holy Spirit placed them to shepherd the Church of God.’ (Lumen Gentium 20, Acts 20:28)

Through the same apostolic priesthood Christ continues to be the Head of the Church everywhere the Gospel is preached; where parishes gather and are led; where sins are forgiven and in particular where the Eucharist is celebrated. This ministry of Holy Orders founded by Christ is divided into three degrees: the service of bishops, the service of priests and the service of deacons. In the episcopacy is the fullness of the apostolic mission and priesthood; in the presbytery the bishops have responsible co-workers, while the diaconate is intended to help them and serve them. Baptised and confirmed men can be ordained bishops, priests or deacons; the ordination is conferred through the sacrament of Holy Orders. At the heart of this sacrament is the imposition of hands and the words of the consecration prayer said by the bishop conferring the sacrament. In addition, the man or men being ordained are asked if they are ready to serve in the Church; the Litany of All Saints is prayed and there are also some symbolic rites.

Through priestly ordination Christ, the High Priest, gives the man being ordained a special character to signify that he becomes part of the ministry of Christ, being configured to Christ in his office, in his person and in his power. This is not to raise the priest, but primarily to serve the faithful, since through the sacraments the faithful can receive Christ and the grace and love of Christ, despite the human weakness of the priest. St Augustine says that when a priest baptises a person, it is Christ himself who baptises. In the same manner, when a priest celebrates the Eucharist, Christ himself becomes present.  So the priest does not act in his own person, but in the person of Christ, for the good of mankind.

The priesthood is primarily a ministry of service. Christ is the image to which the priest aspires: he ’came not to be served but to serve’ (cf. Mt 20:28). When he had washed the feet of his disciples, Jesus said to them: ’If I, then, the Lord and Master, have washed your feet, you must wash each other’s feet. I have given you an example so that you may copy what I have done to you'(Jn 13:14-15).

A priest should also have a heart like Jesus; gentle, humble, compassionate, but also brave and decisive. He should mourn with those who are sad and be joyful with those who are glad. Like Jesus, a priest should make the effort as a shepherd and go to look for the sheep who have gone astray and carry them back to the flock.

Christ, the High Priest, is our mediator with the Heavenly Father. From the beginning, however, he has wanted to share his ministry with his apostles. As a servant of God and of people the priest gives his entire life to God to use in the service of mankind. When we look at the key work of a priest, it is clear to us: the priest spreads God’s word, the Gospel; he teaches; he leads and shepherds the flock of Christ. The priest administers the holy sacraments and blessings, bringing Christ to all. The priest is a spiritual advisor. In all this, the priest is the bringer and transmitter of God’s will, love and mercy. But like St Paul says, he has no wish to lord it over anyone’s faith, but to work with people for their joy (cf. 2 Cor 1:24).

A priest could not do his work without continuous prayer; being a priest is very much a spiritual job, which is why a priest will celebrate Mass daily; his life and activities also include the Liturgy of the Hours; meditation, adoration and devotion to the Virgin Mary.

Dear brothers and sisters in Christ, we can be grateful that God has given us priestly vocations in our growing diocese. However, I would ask you to pray for our priests. In their work in the Finnish diaspora, they face the challenges of long distances and multiple languages and cultures. We should pray that they have the perseverance to live and work as priests. It is a great help to them, that they are not alone in their mission, but that they form a fraternal community of priests, co-workers joined to the Bishop. We can pray that our priests will continue to grow in holiness and that God gives us many priestly vocations, for us and for the entire Church.

I wish you all a good period of preparation for Easter!

+ Teemu Sippo SCJ

Bishop of Helsinki