Herdabrev för fastetiden 2010

Kära stiftsbor,

”Låt försona er med Gud” (2 Kor 5:20). Det är aposteln Paulus uppmaning till de kristna i Korinth och samtidigt till oss alla. Vi behöver också försona oss med Gud, vi behöver hans förlåtelse för våra synder. I synnerhet under fastan, när vi förbereder oss inför påsken, känns apostelns uppmaning aktuell.

Inför stora festligheter är det vanligt att man städar lite extra därhemma, att man gör lite mer än vanligt, för att man sedan verkligen ska kunna vara glad och det ska kännas festligt när man firar. Fastetidens kallelse till omvändelse förutsätter att vi gör rent i våra hjärtan. Över en längre tid är det lätt att alla möjliga fläckar och skräp samlar sig i hjärtat, och det är skäl att göra sig av med dem. Därför passar uppmaningen ”låt försona er med Gud” bra i förberedelserna inför påsken, för vi vet ju att Gud av kärlek till oss kan avlägsna våra felaktiga handlingar, ord, tankar och underlåtelser och göra oss hela i förhållande till oss själva, till våra medmänniskor och till Gud själv.

Det finns många sätt att be Gud om förlåtelse. Bön, syndabekännelsen i början av mässan och botandakt. Och Guds vilja att förlåta väcks också av varje handling vi utför som uttrycker vår kärlek till nästan, varje gång vi reparerar en skada vi har orsakat, varje gång vi försonas med människor, varje gång vi förlåter våra medmänniskor eller ber om förlåtelse; allt det bidrar till vår försoning.

Men dessutom har vår kyrka en storartad förmedlare av nåd: botens sakrament, bikten. Bikten är avsedd för dem som har gjort sig skyldiga till en allvarlig synd. Men även utan allvarliga synder ska alla med jämna mellanrum ta emot bikten sakrament, minst en gång om året och gärna oftare än så. Bikten ger oss möjlighet att ångra våra synder med namns nämnande. Det gör att den biktande kan ta avstånd från det som tynger just hans eller hennes samvete, genom att uttala dem högt.

Syndabekännelsen bör föregås av samvetsrannsakan och ånger över allt det som samvetet anklagar oss för. Det är just ångern som är en förutsättning för Guds förlåtelse och en väsentlig del av en fruktbar bikt.

Många gånger kan det vara svårt att bikta sig. Det finns också livssituationer då man inte kan ta emot en sakramental bikt, till exempel när det gäller människor som har skilt sig och gift om sig. Men även då kan man föra ett själavårdande samtal med en präst. Under samtalet kan man be och bli välsignad. Jag hoppas av mitt hjärta att det är en möjlighet som många ska utnyttja.

I själva verket har vi alla problem med bikten. En del som blivit upptagna i kyrkan i vuxen ålder och de som inte har biktat sig på länge klagar ibland över att biktsituationen känns konstig och över mötet med prästen i bikten. Men jag uppmuntrar er varmt att med förtroende vända er till en biktfader, att ta det avgörande steget och komma ihåg att varje vigd präst är bunden att absolut bevara bikthemligheten – och att det sist och slutligen handlar om att möta vår Frälsare i bikten, inte prästen. – Det är också bra att komma ihåg att prästerna själva naturligtvis omfattas av biktens sakrament. Präster, biskopar och påven själv biktar sig också.

För de flesta av oss finns det också den mänskliga svagheten att vi inte gärna erkänner våra fel, brister och misslyckanden. Vi fördrar hellre att lyfta fram våra goda sidor och hålla tyst om det som finns på skuggsidan. Ofta anklagar vi situationen eller problem i det förflutna för våra synder. En speciell form av att avvisa sin skuld är att lägga skulden på andra. Redan i berättelsen om syndafallet på de första bladen i Bibeln får vi en beskrivning av den mänskliga benägenheten. Då möter Gud Adam i Edens lustgård efter att Adam har gjort sig skyldig till en handling som bryter mot Guds vilja. När Gud frågar honom om han har ätit av frukten från det träd som var förbjudet svarar Adam att kvinnan, som Gud hade ställt vid hans sida, hade gett honom av frukten. När Gud sedan talat med Eva flyttar hon vidare skulden till ormen, som lurade henne. Både Adam och Eva avvisar alltså sin egen skuld. Just så går det om och om igen både i människors privatliv och i samhället. Människor har nästan oöverstigliga hinder för att erkänna: jag själv är den skyldiga.

Det är till att uppnå den uppriktigheten om vår egen skuld som Gud kallar oss. I bikten kan vi så att säga lämna bort den attityd som präglar farisén i evangeliet, han som upplyfter sig själv framför Gud i Templet. I stället för vi ärligt se på oss själva, utan en mask av oskyldighet, och liksom den ångerfulle publikanen se vår egen skuld. (Jfr Luk 18:9-14) I biktstolen får vi fritt vara skyldiga och medge det högt.

Syndernas förlåtelse i botens sakrament bygger på Kristi frälsningsgärning, Herrens död på korset och hans uppståndelse. Aposteln Paulus säger att det skuldebrev som belastade oss har utplånats genom att spikas på korset. (Jfr Kol 2:14).

När han möter sina lärjungar för första gången efter sin död säger den uppståndne Kristus till dem: ”Frid åt er alla Ta emot helig ande. Om ni förlåter någon hans synder, så är de förlåtna, och om ni binder någon i hans synder, så är han bunden.” (Joh 20:21-23) De tidiga kyrkofädren sade vackert att ”syndernas förlåtelse har uppstigit från de döda”. – Den uppståndne Herren ger apostlarna befogenhet att handla i hans ställe som förlåtare av synder. Apostlarna har gett den samma befogenheten vidare till biskoparna och de delar sin uppgift som biktfäder med prästerna.

Bikten visar oss att förlåtelse, försoning och frid i hjärtat kan bli verklighet. Att bli av med samvetets skuldbördor, att ta till sig nytt mod, ny glädje, frihet och början på ett nytt liv är möjligt. Tro, kärlek och tacksamhet gentemot Gud kan växa ur biktens syndabekännelse. På så sätt kan även skuld bli ”felix culpa”, salig skuld. I påsknattens Exsultet-hymn i samband med att påskljuset tänds sjunger man: ”O, hur nödvändig var icke Adams synd, som Kristi död har överskylt. O, du saliga skuld, som förtjänade en sådan Frälsare!”

”Låt försona er med Gud.”

I fastetiden 2010

+Teemu Sippo SCJ
Biskop av Helsingfors