Uuden piispan ensimmäinen saarna

Piispa Teemu Sipon SCJ saarna hiippakunnan ja katedraalin haltuunotossa 6.9.2009 Pyhän Henrikin katedraalissa Helsingissä

Rakkaat kristityt,

”Älkää pelätkö, Jumala tulee ja pelastaa teidät. Silloin aukenevat sokeiden silmät ja kuurojen korvat avautuvat, rampa hyppii silloin kuin kauris, mykän kieli laulaa riemuaan.” Näin sunnuntain lukukappaleessa profeetta Jesaja kuvailee pelastusta, jonka Jumala tulee saamaan aikaan. Eikä Jumala jätä ihmisen syvintä toivoa loputtomasta onnesta täyttämättä. Evankeliumista kuulimme, kuinka Jeesus parantaa kuuromykän. Yksi varmimpia asioita, joita tiedämme Jeesuksesta onkin se, että hän teki ihmeitä. Hänen uskovilleen se oli epäilemätön tosiasia, kuten hänen vastustajilleenkin, jotka syyttivät häntä kansan villitsemisestä pelottavin voimateoin. Jeesuksen kautta tapahtui kirjaimellisesti se, mistä Jesajan kirjassa oli ennustettu. Jeesus itse vastaa Johannes Kastajalle olevansa lopullisen pelastuksen tuoja. Jeesus sanoo hänen opetuslapsilleen: ”Kertokaa Johannekselle, mitä kuulette ja näette: Sokeat saavat näkönsä ja rammat kävelevät, spitaaliset puhdistuvat, kuolleet herätetään henkiin ja köyhille julistetaan ilosanomaa.” Vain Jumalan lähettiläs, Jumalan Poika voi saada tällaista aikaan.

”Christus fons vitae”, ”Kristus on elämän lähde”, tämä on se piispan vaalilauseeni, jonka olen valinnut, tai joka ehkä valitsi minut. Evankeliumi kokonaisuudessaan kertoo, miten Jeesus auttaa, parantaa, miten karkoittaa pahuuden, miten hän armahtaa, herättää jopa kuolleista ja miten hän itse nousee ylös kuolleista ja julistaa ylösnousemusta kaikille. ”Kristus elämän lähde”, siitä koko evankeliumi kertoo. Häneen tahtoisin jatkuvasti piispana viitata ja kuin kehottaa: menkää hänen luokseen yhä uudelleen, ammentakaa elämän täyteys häneltä. Uskokaa häneen, ottakaa hänet vastaan, antakaa itsenne kokonaan hänen haltuunsa. Haluaisin kutsua kaikkia olemaan niin sanotusti pääsiäisihmisiä, iloitsemaan uskosta siihen, että Kristuksen kuolleista nousemisen kautta meille voittama elämä läpäisee kuolemankin muurin, ja että elämä saa täyttymyksen ikuisuudessa.

Ennen muuta kirkon sakramentit ovat ne lähteet, joista uskomme elävään ja eläväksi tekevään Kristukseen voi kasvaa. Jo kaste on meille elävän veden lähde, joka viittaa tulevaan kirkkauteen. Eukaristiassa meille tarjotaan elämän leipää ja viitataan taivaalliseen hääateriaan. Kaikki sakramentit parantavat meitä, vahvistavat ja rakentavat elämäämme. Meidät on tarkoitettu elämään ainaisesti Jumalan yhteydessä.

Tärkeää tässä on kuitenkin myös huomata, ettei Jumala Pojassaan tarjoa elämää vain minulle tai meille, vaan kaikille. Ei vain minun, vaan myös toisen ja toisten elämä on ainutlaatuisen arvokas ja aina äidin kohdusta viimeiseen henkäykseen asti tarkoitettu saavuttamaan täyttymyksen Jumalassa. Jumala rakastaa kaikkia, eikä hän halua kenenkään joutuvan turmioon.

Tästä syystä elämän suureen lahjaan kuuluu myös suuri tehtävä palvella, pelastaa ja suojella elämää ja antaa joskus jopa oma elämänsä toisen elämän hyväksi. Kenenkään elämä ei saa mennä hukkaan, ei kenenkään elämää saa tuhota, ei omaakaan elämäänsä. On traagista todeta, miten paljon viimeisen sadan vuoden ajan on juuri tuhottu elämää sodissa, kansanmurhissa, terroriteoissa. Useimmiten surmansa saavat puolustuskyvyttömät, syyttömät ihmiset. Monien kuolemat johtuvat vastuuttomuudesta, itsekkyydestä ja välinpitämättömyydestä.

Raamatun alkulehdiltä tunnemme kertomuksen veljeksistä Kain ja Abel. Kun Kain oli surmannut Abelin ja Jumala kysyy häneltä: ”missä on veljesi Abel?” niin ei vain Kainin murha ole vääryys, joka tulee ilmeiseksi, vaan myös Kainin vastaus on väärä, kun hän sanoo: ”olenko minä veljeni vartija”. Sillä eihän veli tarvitse vartijaa, vaan veljen.

Evankeliumissa Kristus samaistuu vähäpätöisiin, puutteenalaisiin ihmisiin ja sanoo meille kaikille: ”Minkä olette tehneet vähimmille veljilleni, sen te olette tehneet minulle”. Meidän kristittyjen on siksi oltava sisaria ja veljiä kanssaihmisille ja selkeästi asetuttava elämän puolelle tuhoavia voimia vastaan.

”Kristus on elämän lähde”. Tämä ilosanoma huulillani tahdon aloittaa piispan paimenviran hoitamisen Helsingin hiippakunnassa. Haluaisin tällä sanalla tuoda esiin myös sen, etten minä, eikä kukaan meistä ole, eikä voi olla lähde samalla tavoin kuin Kristus. Hän itse on myös lopulta paitsi elämän lähde myös meidän kaikkien varsinainen paimen. Ja hyvä niin, sillä en minä eikä kukaan meistä ole tarpeeksi vahva, viisas ja pyhä toimimaan sellaisena hyvänä paimenena kuin hän on. Vain häneltä minä ja me kaikki voimme ammentaa sitä voimaa ja pyhyyttä, jota tarvitsemme voidaksemme kulkea hänen jalanjäljissään. Antakoon hän sitä kaikkea meille, että tulisimme hänen kaltaisikseen ja jakaisimme sitä armoa ympäristöömme, jota hän niin kirkkaasti säteilee.

Olkoon hiippakuntamme valo ja todistaja Kristuksesta ja hänen lahjoittamastaan elämän täyteydestä. Aamen.

– – –

Biskop Teemus första predikan i Sankt Henriks katedral

Kära kristna, ”Fatta mod, var inte rädda! Se, er Gud är här […]. Han kommer själv för att rädda er. Då skall de blindas ögon öppnas och de dövas öron höra. Då skall den lame hoppa som en hjort och den stumme brista ut i jubel.” Så beskriver profeten Jesaja i söndagens läsning den frälsning som kommer från Gud.Och Gud lämnar inte människans djupaste hopp om en oändlig lycka ouppfyllt. I evangeliet hörde vi hur Jesus botar en dövstum. Jesu under hör till det säkraste vi vet om honom. För dem som trodde på honom var det att han gjorde under en ovedersäglig sanning, precis som det var för hans motståndare – de anklagade honom för att uppvigla folket genom skrämmande dåd. I Jesus skedde bokstavligen det som Jesajas bok förutspådde. Jesus själv svarar Johannes Döparen att han är den som kommer med den slutliga frälsningen. Till Johannes lärjungar säger Jesus: ”Gå och berätta för Johannes vad ni hör och ser: att blinda ser och lama går, spetälska blir rena och döva hör, döda står upp och fattiga får ett glädjebud.” Endast Guds sändebud, Guds Son, kan få sådant till stånd.

Christus fons vitae, ”Kristus livets källa”, det är det valspråk jag har valt som biskop – eller kanske det valspråk som har valt mig. Evangeliet som helhet berättar hur Jesus hjälper och botar, hur han fördriver ondska, hur han ger nåd, ja, till och med hur han uppväcker människor från döden och hur han själv uppstiger från de döda och förkunnar uppståndelse för alla. ”Kristus livets källa”, det är vad hela evangeliet handlar om. Det är honom jag som biskop ständigt vill hänvisa till. Jag vill uppmana alla: gå till honom, om och om igen, gå till honom för att få livets fullhet. Tro på honom, ta emot honom, ge er själva till honom helt och hållet. Jag vill inbjuda alla att vara ”påskmänniskor”, att glädja sig över tron att det liv som Kristus vann för oss alla genom sin uppståndelse från de döda kan tränga igenom även dödens mur och att livet får sin fullbordan i evigheten.

Framför allt är kyrkans sakrament de källor ur vilka vår tro på en levande och levandegörande Kristus kan växa. Redan dopet är för oss en källa av levande vatten och en hänvisning till den klarhet som skall komma. I eukaristin får vi ta emot livets bröd och det är en hänvisning till den himmelska bröllopsmåltiden. Alla sakramenten botar oss, stärker oss och bygger upp våra liv. Vi är skapade att leva för evigt i gemenskap med Gud.

Det är ändå viktigt att också märka att Gud i sin Son inte erbjuder livet bara till mig eller er, utan till alla. Det är inte bara mitt liv, utan också andras liv – alla andras liv – som är unikt värdefulla och alltid, från moderlivet till det sista andetaget, avsedda att nå sin fullbordan i Gud. Gud älskar alla och han vill inte allt någon skall hamna i förtappelsen.
Därför är en del av livets stora gåva också den stora uppgiften att tjäna, rädda och skydda livet och ibland till och med ge sitt liv för en annans liv. Ingens liv får gå till spillo, ingens liv får förstöras, och det gäller också det egna livet. Det är tragiskt att se hur mycket liv som har förstörts under de senaste hundra åren i krig, folkmord och terrordåd. Oftast är de som får sätta livet till oskyldiga människor som inte kan försvara sig. Mångas död beror på ansvarslöshet, själviskhet och nonchalans.

En av de första berättelserna i Bibeln är den om bröderna Kain och Abel. När Kain har dödat Abel frågar Gud honom: ”Var är din bror Abel?”. Då är det inte bara fel att Kain har mördat Abel; han ger också fel svar: ”Jag vet inte. Skall jag ta vara på min broder?” (eller, enligt Bibel 2000: ” Det vet jag inte. Skall jag ta hand om min bror?”) Kain skyller ifrån sig och inser inte att handlar om att vakta brodern, utan helt enkelt vara en bror åt honom.

I evangeliet identifierar sig Kristus med människor utan inflytande, människor i brist, och han säger till oss alla: ”Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.” Vi kristna skall därför vara bröder och systrar åt våra medmänniskor och tydligt och klart ta ställning för livet mot de förödande krafter som finns i vårt samhälle.

”Kristus är livets källa”. Med det glädjebudet på mina läppar vill jag ta mig an mitt ämbete som biskop i Helsingfors stift. Med det ordet vill jag också säga att varken jag eller någon annan av oss kan vara en källa på samma sätt som Kristus. Han själv är sist och slutligen inte bara livets källa utan också allas vår riktiga herde. Och bra är det, för varken jag eller någon annan är så stark, klok och helig att jag skulle kunna vara den goda herde som han är. Endast från honom kan jag och vi alla få den kraft och den helighet som vi behöver för att kunna följa i hans fotspår. Låt honom ge allt det till oss, så att vi kan bli lika honom och i vår omgivning sprida den nåd som han strålar av.

Låt vårt stift vara ett ljus och ett vittnesbörd om Kristus och den livets fullhet som han ger. Amen.

– – –

FIRST SERMON OF THE NEWLY ORDAINED BISHOP

The first sermon of H.E. Msgr. Teemu Sippo, S.C.I., at the possession of the Cathedral and the Diocese on Sept. 9, 2009 in St. Henry’s Cathedral, Helsinki.

Be strong, fear not! Here is your God, he comes with vindication; with divine recompense he comes to save you.Then will the eyes of the blind be opened, the ears of the deaf be cleared; then will the lame leap like a stag, then the tongue of the mute will sing. These are the words in today’s reading used by Prophet Isaiah to describe the salvation, which God will accomplish. And God will not let the deepest wish of man, that of unending happiness, to go unfulfilled. In today’s Gospel we heard how Jesus healed the deaf-mute. One of the surest things we know about Jesus is that he performed miracles. This was an unquestionable fact to those who believed in Him, as well as to those who opposed Him and accused him of agitating the crowds with frightening and powerful deeds. Through Jesus took place literally what had been predicted in the book of Isaiah. Jesus himself responds to John the Baptist’s saying, that He is the one who brings eternal salvation. Jesus says to his disciples: ”Go and tell John what you have seen and heard: the blind regain their sight, the lame walk, lepers are cleansed, the deaf hear, the dead are raised, the poor have the good news proclaimed to them.” Only one sent by God, the Son of God himself, can accomplish this.

”Christus fons vitae,” ”Christ is the fountain of life,” this is the motto which I have chosen or which, perhaps, chose me. The Gospel, as a whole, tells us how Jesus helps, heals, expels evil, forgives, even raises the dead and how He is risen from the dead and proclaims the resurrection to all. Jesus ”the Fountain of life,” this is the message of the whole Gospel. As a Bishop, it is to Him that I would continuously like to point, as if to urge: Go to Him again and again, and draw the fulness of life which He gives. Believe in Him, receive Him, give yourselves completely to His care. I would like to invite all to be so called Easter people, to rejoice in the belief that the life won for us through the resurrection of Christ penetrates even death, and that life is fulfilled in eternity.

The Sacraments of the Church, especially, are fountains from which our faith in the living Christ, who makes all things living, can grow. Already Baptism is to us a fountain, a source of living water, which refers to the future glory. In the Eucharist, we are given the Bread of Life, which refers to the heavenly wedding banquet. All the Sacraments heal us, strengthen us and build our lives. We are meant to live eternally in union with God.

However, it is also important to notice that God does not offer life in His Son only to me or you, but to everyone. Not just my life, but that of the other and that of all others is uniquely valuable, and from the mother’s womb to the last breath, it is meant to reach its fulfillment in God. God loves all and He does not want anyone to be lost.

It is for this reason that to the great gift of life also belongs the great task to serve, to save and to protect life, and sometimes even to give one’s life for the lives of others. Nobody’s life should be wasted, nobody’s life should be destroyed, least of all one’s own. It is tragic to note, how much life has been distroyed in the past one hundred years in wars, in genocides, and in acts of terrorism. And most often it is those unable to defend themselves, the innocent, that are killed. The deaths of many are caused by irresponsibility, selfishness and indifference.

From the first pages of the Bible we know the story of brothers Cain and Abel. When Cain has killed Abel, God asks him: ”Where is your brother Abel?” Thus not only is the murder an injustice, which becomes apparent, but so is also the answer of Cain when he asks: ”Am I my brother’s keeper?” Indeed, a brother does not need a keeper, but a brother.

In the Gospel Christ identifies with the lowly and the poor and says to us all: ”What you have done to the least of my brothers, you have done unto me.” Therefore we Christians need to be brothers and sisters to those around us, and must take a clear stand for life, against the forces of destruction.

”Christ is the fountain of life.” With these good news on my lips I would like to begin this shepard’s work as the Bishop of the Diocese of Helsinki. With these words I would also like to express the fact that not I, nor any of us, is and can be a fountain in the same way as Christ. In the end, He Himself is both the source and fountain of life, as well as the true Shephard. And that is indeed good, as neither I, nor anyone else, is strong enough, wise or holy to act as the kind of Good Shephard which He is. It is only from Him that I, and each of us, can receive the kind of strength and holiness, which we need to walk in His footsteps. May He give it all to us, so we may become like Him, and share with those around us that mercy which so brightly radiates from Him.

May our Diocese be a light and a witness for Christ and fullness of life which He gives. Amen.