Stiftsadministratorns hälsning 21.3.2020

Kära bröder och systrar,

Jag skriver till er som Helsingfors stifts administrator i den här väldigt svåra tiden, men också som medkristen. Jag tror att var och en av oss har fått kämpa med den rådande situationen de senaste dagarna och dessvärre verkar det inte lätta inom kort.

Vår tro har lärt oss att det är i de här stunderna – och de är många under ett människoliv och en del av dem är svårare än så här – som Kristus och Guds ord är trygga hamnar för oss. Ur dem kan vi hämta styrka och ljus och de tär i dem vi åter kan finna lugn och säkerhet i stormen.

I evangelierna är det ofta tal om storm, natt och ångest. Det hebreiska ordet för ”ångest” påminner om ordet ”Egypten”. Så alltid när det i Bibeln står att Herren har befriat Israels folk från Egypten sägs det på hebreiska också att Gud har befriat sitt folk från ångest, vilket i slutändan också betyder från döden.

Det är precis det som är grunden i vår tro: Vår Herre och Gud är starkare, han är större än farao, än all rädsla och till och med större än döden. Han kan och vill befria oss.

I Markusevangeliet finns ett känt ställe där lärjungarna ger sig av över sjön i kvällningen. ”Då kom en häftig stormby och vågorna slog in i båten, så att den var nära att fyllas. Själv låg han och sov i aktern med huvudet på dynan” (Mark 4:37-38). Ibland kan det kännas just så, som att Herren sover mitt i stormen. Vi kan likna den tid vi nu lever i med en storm. Vad kan vi göra? Lärjungarna ”väckte honom och sade: ’Mästare, bryr du dig inte om att vi går under?'” Vi måste alltså väcka Kristus. Men hur gör vi det? Jo, med bön.

Kära bröder och systrar, det här är vår fastetid. Bönen är kraftfull när den föds i tro. Kristus tröstar oss och säger: ”Allt vad ni ber om i era böner skall ni få, om ni tror” (Matt. 21:22). Den största faran för kyrkan är att mista tron. Den här tiden är en fruktbar tid då vi kan stärka vår tro genom att uppmuntra varandra. Vi är kallade att vara ett. I den här stunden kan vi som kyrka förkunna för världen att Gud är den klippa som aldrig rasar och aldrig sviker. Vi kan som psalmen säga: ”Jag har dig kär, Herre, min styrka, Herre, min klippa, min borg och min räddare, min Gud, berget som är min tillflykt, min sköld och mitt starka värn, min fristad” (Ps 18:2-3).

Det här är en tid då vi är kallade att vända oss till det som är väsentligt i vårt liv. Det som är beständigt i vårt liv är kärleken, Guds kärlek. Jag vill uppmuntra er alla, mina bröder och systrar. Var inte rädda! Herren är med oss just nu, i synnerhet nu! 

Det som smärtar mig allra mest är att vi tillsvidare inte kan samlas i våra kära församlingar och fira eukaristin tillsammans. Men jag är säker att era herdar försöker nå er alla med de många medel som idag finns att använda. Jag inbjuder alla, i synnerhet familjer, att finna tid för gemensam bön, i synnerhet under söndagen, så att ni samlas kring Guds ord. Nu är en tid att återfinna rosenkransbönen. Genom Jungfru Marias omsorg och värme kan vi finna kraft att möta det som finns i vår framtid. 

I slutet av evangelietexten om stormen vaknar Kristus. Ha ”hutade åt vinden och sade till sjön: ’Tig! Håll tyst!’ Vinden lade sig och det blev alldeles lugnt” (Mark. 4:39). Herren är närvarande även med oss och han kan göra det största undret, ge oss frid i våra hjärtan. Den frid som han ger är starkare än lidandet, än hopplöshet eller rädsla. Låt oss, bröder och systrar, leva den här unika fastetiden säkra över att Herren är uppstånden och älskar oss alla. Vi är inte ensamma! Han är med oss!

Jag ber för er alla och alldeles speciellt för dem som är sjuka!

Kom också ihåg mig i era böner, 

fader Marco